En av vinnarna av idétävlingen innovation för integration Jesse genomförde ett litet miniprojekt i Burundi. Jesse hade redan planerat att åka ned dit under sitt jullov för att hälsa på släkt och vänner. När han hörde talas om att han kunde få ett finansiellt bidrag för att driva projekt ville han förverkliga en idé han länge haft. Han skulle göra en dokumentärfilm om gatubarn i Burundi. Väl nere i Burundi förändrades projektet en aning, som projekt har en tendens att göra. Nedan följer en text om Jesse projekt:
Resan till Afrikas hjärta
Mitt i decembermånad 2011 flög jag ner till Afrikas hjärta nämligen till mitt hemland Burundi. Meningen med resan var från början semester med min mamman och syster men sen gick det en underbar blandning av semester och projekt resa. Ett par veckor innan resan slogs jag av en tanke på att spela in en dokumentär om barns livsvillkor i Burundi, och innan jag visste ordet av var jag i Bujumbura, Burundis huvudstad och åt och hängde med gatubarn.
Lite fakta om Burundi
Burundi är ett land i Östafrika och gränsar till RD Kongo, Tanzania och Rwanda. Till ytan är Burundi ungefär lika stort som Småland men har en lika stor folkmängd som Sverige (9 milj).
Burundi är känt i utlandet för sina traditionella trummor (1,5m höga) och danser. Utöver det kulturella arvet är Burundi känt som ett av de 3 fattigaste länder i världen. Man kan säga på att fattigdomen i Burundi har fyra stora orsaker:
- Folkmorden som ägde rum 1993-94 mellan 2 folkgrupper hutu och tutsi.
- Ett trettonårigt inbördeskrig (1993-2006) som skördade hundra tusentals människors liv, skapade tusentals internflyktingar och emigranter.
- Torka som orsakar katastrofala skördar och svält.
- Urbanisering som orsakar kriminalitet i de större städerna.
Vad jag gjorde där
Några dagar efter ankomsten samlade jag ihop 13 pojkar och flickor i åldern 10-15 och hade intervjuer med dem. Dessa barn hänger alltid tillsammans och kallar sig Asiatik FC. De kommer nästan alla från urbaniserade och disfunktionella familjer, sover på en och samma containers tak och lever på tiggeri. Jag gick runt och filmade de här gatubarnen men sen bestämde jag att forska vidare om burundiska barns livsvillkor genom att besöka barn som bodde i ett flyktingläger. På nyårsaftons förmiddag fick jag träffa fler än två hundra barn i åldern 6-10.Vi firade nyårsafton genom dricka, äta och sjunga, det var hur underbart och roligt som helst.
Jag kom tillbaks till Lund mitt i januari 2012 och hade varit borta i exakt en månad. Jag är så glad att jag fick träffa gatubarnen och flyktingbarnen. Snart är jag klar med redigering av filmen jag spelade in och sist men inte minst är jag så stolt att vara Tamamare och att sprida ordet om glömda barn runt om i världen.


